Mycket skrik för lite ull, sade kärringen – klippte grisen. Ja se dessa grisar. Vad hade väl en korsordsmakare gjort utan våra kära svin i alla sina former, åldrar, genus och klövstorlekar? Det tycks smyga sig in en liten KNORRHANE (nej inte fisken) eller STIADAM i hart när varje korsord. Grisvarianterna är givetvis tacksamma korsordsord då de har den goda smaken att hålla sig föredömligt korta.
Ta bara grisarnas och korsordens okrönta drottning och grand old lady – SO. Denna ständigt återkommande kvinnlig gris. Som kryssmakare har jag en hatkärlek till SON – hon klapprar oinbjuden in i korsordet och hon kräver allt djupare djupdykningar i nyckelskåpet (NYCKEL=fråga) efter någorlunda oanvända grisnycklar. GRISAR, MORSGRIS, STIADAM, STIAMOR, och även hybriderna SVINAKTIGT STRECK (gris/väderstrecket SO), GRISTON (gris/tonen SO) är för längesedan förbrukade.
För att slippa slita ut den gamla suggan kan man ju alltid ta klivet ut ur stian och svänga till det med en (som om det var mycket bättre) förkortning – SO=SAMLADE ÄMNEN? Ja varför inte? Vad gör man inte?
Sedan har vi ju alla andra svinen – galten, ornen, kultingen, nassen, mansgrisen och spargrisen.
Som om nu inte dessa vore nog dök det, lite innan jul, upp ännu ett svin i kryssvärlden – FARGALT. Jag blev uppringd av en tidning som ville att jag skulle reda ut grisbegreppen lite. Men tänk att jag under tjugo års kryssande aldrig stött på detta bökande grisdjur! Eller ska vi kanske säga pökande grisdjur. För det är vad det är – en svinhanne som används för avelsändamål. Någon fyllig utläggning om FARGALT blev det ju inte i artikeln, då mina griskunskaper uppvisade flagranta luckor. Men jag kan åtminstone lägga ytterligare en gris till samlingen. Så akta er för FARGALT i kommande alster.
